Om Gävle JazzClub

Sommaren kom och Lasse Axell med den. Vi ordnade en välkomstfest på Börshuset, och nu kom min lista från Westerlunds skivbar till pass. 5-6 ungdomar med jazzinstresse bl.a. Anders Blomgren, tenorist i Gävle Big Band, hjälpte mig att ringa folk och alla kom. Chark-Ingvar Karlsson fixade maten med bravur. Det var en ljuvlig afton. Jag minns att vi hade textat två skyltar, Välkommen hem Lasse, stod det på den ena och, Det skall vara måtta på allt utom bra musik, meddelades på den andra.

Vid denna tidpunkt fanns i Gävle endast en jazzorkester. Curre Holm och Gunnar Cyrén hade startat en Charlie Parker-grupp. De spelade denna afton som naturligtvis även kryddades med jam.

Tanken på en jazzklubb fanns väl i bakhuvudet. Jag hade redan frågat Rune Lundbäck, om vi fick vara på Ugglan, som en provserie på 10 måndagar med början i juli. Det blev succé direkt. Det var fullt med folk och en stämning utan like.

Kerstin Molander refererade i Gefle Dagblad varje tisdag vad som hade hänt måndagskvällen på Ugglan. Jag tror att det var betydelsefullt, för vi hade ingen annons och vid den här tiden alltså heller ingen jazzklubb. Hur kunde en måndagskväll på Ugglan se ut? Lasse Axell fanns ju där, han var alltså anställd. I övrigt såg jag alltid till så att det fanns en basist, en trummis och minst två blåsare på plats. Därmed var stommen för kvällen klar.

Varje vecka ringde jag alla jazzmusiker och hälsade dem välkommen till Ugglan på måndagar. Detta var alltså tidigt 70-tal. De flesta av jazzmusikerna hade stoppat in sina instrument i garderoben och inte rört dem sedan 50-talet. Hur som helst så mullrade djungeltrumman på, alltfler musiker med vidhängande instrument kom till Ugglan.

En måndagsjazzkväll började vid halvåttatiden med Lasse Axell pianotrio plus blåsare. Lokalen var fylld till sista plats. Min uppgift var att kolla in vilka, och hur många musiker, som hade infunnit sig. De satt i publiken med instrumenten under bordet. Jag gick runt bland borden och snackade ihop nästa grupp. På detta improviserade och mycket jazztypiska vis kunde en kväll innehålla 5-6 olika konstellationer. Ofta avslutades det med ett multi-jam med alla musiker.

Så kom hösten 1975, och allt kändes helt naturligt för Jazzklubben Body and Souls födelse. Vi träffades i Drejarsalen på Folkets hus i Gävle. En styrelse valdes med Kerstin Molander som ordförande, och klubben var ett faktum. Klubben hade endast en paragraf i sin stadga. Gävle Jazzklubb Body and Soul skall se till att det spelas jazz i Gävle.

Jazzkvällarna på Ugglan var en ruggigt kreativ miljö med stort inslag av ungdom i publiken och med musiker i alla åldrar. Naturligtvis ledde mötena mellan musiker till, att det började bildas fasta grupper som repeterade kontinuerligt.

I publiken på Ugglan fanns ofta Gävle kommuns tjänstemän, bl.a. Torvald Karlsson, Ing-Mari Hansson och Kerstin Jacobson, som då var kulturchef. Vid ett av våra samtal började Kerstin Jacobson och jag att spåna om hur det skulle kunna gå till, att låta de nybildade grupperna visa upp sig. Ett samlat arrangemang för Gävleborna med förhoppning att folk skulle tycka att det var kul och att musikerna skulle känna motivation att hålla ihop. Så föddes idén om Trettondagsjazzen.

Måndagsjazzen på Ugglan rullade på som vanligt. Trettondagsjazzen var hösten 1975 än så länge endast en tanke, som så sakta började forma sig till ett möte mellan jazzmusiker från Gävleområdet, Dalarna, Hälsingland och publiken. Premiären för Trettondagsjazzen ägde rum den 6 januari 1976, klockan 13-17 på Folkets hus i Gävle. Vår grundidé att detta var någonting som Body and Soul skulle bjuda Gävleborna på var självklart. Alltså gratis entré. Vi kände starkt stöd från Gävle Kulturnämnd. Kerstin Jacobson lovade att stötta oss med 10 000 kronor och fixade dessutom repetitionslokal i Gamla Grand. Resten av vår budget, på totalt 25 000 kronor, fick jag ihop genom samtal med Folket Hus, ABF, TBV, Vuxenskolan, Medborgarskolan och Musik Gävleborg.

Vid beskrivningen av Trettondagsjazzen tillkomst, skriver jag i jag-form av praktiska skäl. Naturligtvis var vi många som hjälptes åt, men eftersom jag lovat att ta på mig huvudansvaret för utformning och organisation samt kontakter med institutionerna inför Trettondagen, blir det enklast så.

Stommen i arrangemanget har stora likheter i dag med den för för 31 år sedan. Det kan kanske vara av intresse vlka kriterier som kändes viktiga inför födelsen av Trettondagsjazzen 1976.

1. Musikerna fick ju endast respengar, så det var viktigt att skapa en kärleksfull miljö och se till att alla skulle trivas. Utöver själva spelningen på Folkets hus och efter avslutat arbete, träffades både musiker och funktionärer på Ugglan, där jazzklubben bjöd alla på mat. Stämningen kan nog enklast beskrivas som en valvaka hos ett vinnande parti.
2. Vi skulle göra det enkelt för familjer och ensamstående med barn, att komma till oss denna dag. Detta med tanke på jazzens framtid. I ett rum mellan Drejaren och Brantingsalen fanns tjejer från förskolor. De spelade, sjöng och lekte med barn och föräldrar. Där visades även filmer. Huvudtanken var dock att barnen skulle gå runt med de vuxna och lyssna på jazz. Det funkade mycket bra.
3. Mina tankar kring olika konstformer var, att alla endast är dialekter av samma språk. Jag såg en ypperlig möjlighet i Trettondagsjazzen att söka kontakt med andra konstformer, därför ordnade vi varje år ett sådant inslag på 20-30 minuter från stora scenen. Poesi första året, romanssång, violintrio, blockflöjtensemble osv. Idén gick ut på att man gick till Folkets hus för att lyssna på jazz, men ”snubblade” på ett litet smakprov av en annan konstform.
4. Det skulle vara ett socialt evenemang, som inte i första hand vände sig till jazzexperter. För dessa ordnades redan konserter. Snarare skulle uppgiften vara att, med trevnaden och värmens hjälp, dra nya lyssnare till vår musik.
5. I drömmen sågs en möjlighet att ge jazzmusikerna i Gävle-Sandvikenområdet, Dalarna, Uppsala och Hälsingland en dag om året att stråla samman och trivas.

Alla vet att Trettondagsjazzen blev lyckad och lever än i dag, och det är naturligtvis roligt.

Måndagsjazzen på Ugglan fortsatte med samma intensitet och nya grupper bildades. En dag kom Anders Nordin, på Fritidsnämnden, ner till mig på Westerlunds. Han berättade att Gävle kommun skulle förvalta Engeltofta. Han bad mig hitta på något kul där ute. Efter några möten med Lennart Björklund på Fritidsförvaltningen, startade jazz-klubben Onsdagsjazzen på Engeltofta. Det var mycket folk, fantastisk miljö, mycket jobb men kul. Nu hade Body and Soul, Trettondagsjazzen – Engeltofta – Ugglan och lokal i Gamla Grand.

Våra lokaler i Gamla Grand användes allt flitigare. Så småningom flyttades verksamheten från Ugglan till Gamla Grand. Jazzgrupperna blev mer och mer hungriga på att visa upp sig. Uppehållet mellan Trettondagen och Engeltofta på sommaren, började kännas för lång. På ett årsmöte beslutade vi att, på våren och hösten, använda våra lokaler i Gamla Grand för jazzkvällar på onsdagarna. År 2001 flyttades onsdagsjazzen till Folket Hus, när våra lokaler i Gamla Grand inte längre kunde behållas.