Jazz Tips

2011-02-15
Chet Baker
Back Home!
(Box med 10 CD, Le Chant Du Monde)

Älskare av jazz med en romantisk dragning kan här göra ett kap.

Inte mindre än tio skivor med den subtile trumpetaren och sångaren Chet Baker, 1929-1988, med inspelningar mellan 1956-58. Något som får mig att gå i taket. Från Los Angeles och New York kommer inspelningarna där hans sammetstrumpet och intima sång hörs i egna och andras grupper. Chet höll sig oftast till standardmelodier och evergreens men även jazzoriginal har plockats in.

Den stora exposén inleds av Chets grupp med pianisten Russ Freeman. Ouvertyren med That Old Feeling, It´s Always You och I´ve Never Been in Love Before är verkligen svår att motstå. Fortsättningen är inte sämre där Chet spelar med altsaxofonisten Art Peppers sextett och tenoristen Richie Kamuca. Här hörs Sweet Lorraine, Younger Than Springtime och If I Should Lose You. Med sin sextett vårdar Chet My Ideal, My Buddy, Like Someone In Love och I Can´t Get Started.

Att Chet även spelade in sig med eget storband är inte alltför välkänt. Sex nummer presenteras där tenoristen Phil Urso och pianisten Bobby Timmons också pockar på uppmärksamhet. Även Bud Shanks storband och lilla band har plats för Chet. Att barytonsaxofonistens Gerry Mulligan kvartett ingår är givet. Det var därifrån Chets namn flög ut i världen. My Heart Belongs To Daddy, Star Dust, The Song Is You och When Your Lover Has Gone garanterar välljud från den stilbildande gruppen som saknade piano. Det var vid den tiden hela Hollywood med James Dean i spetsen slukade hans toner och look med hull och hår.

Pianisten Bill Evans och barytonspelaren Pepper Adams hörs i Chets New Yorksextett som lanserar Tadd Damerons If You Could See Me Now och Cole Porters You´d Be So Nice To Come Home To i boxens sista skiva. Almost Like Being In Love och Thank Heaven For Little Girls kan man inte bara gå förbi. Där gör Zoot Sims varma tenorsax och Bill Evans tangentsmekningar små underverk.

/Göran Olson

110205
Gösta Rundqvist
Ett Liv – En Ton
(Trilobit) Distribution sarah.lindloff@gmail.com
Pianisten Gösta Rundqvist avled i januari 2010 efter flera års kamp mot cancer. Därmed försvann en av landets personligaste musiker med en fot i flera av jazzens ängder. Gösta strävade efter att spela toner som han kände för. Under sina sista levnadsmånader samlade han till sig musikervänner som han trivdes att spela med i sitt hem utanför Uppsala. Han ville spela in musik som han tyckte hade varit ospelad. Att det blev tolv skivor var förutbestämt. Hans fru, flöjtisten Sarah Lindloff, har producerat. Det är ett gigantiskt självporträtt som ställs ut till beskådande där Göstas spirituella och djupsinniga sida speglas.

Här får man möta Gösta i hans slutskede tillsammans med musiker som trumpetarna Jan Allan och Bosse Broberg, rörblåsarna Roland Keijser, Lennart Åberg och Krister Andersson.  Sarah Lindloffs varma flöjt finns naturligtvis med. I de välanpassade komp som valts ut finns musiker som basisterna Hasse Andersson, Niklas Fernqvist och Patrik Boman. Bland trumslagarna Jon Fält och Fredrik Rundqvist. Sångerskan Maria Winther är med på en duo-avdelning.

Göstas många sidor avspeglas tydligt, som hans närhet till den amerikanska sångboken. Där plockar han fram melodier som I Loves You Porgy, Everything I Love, So In Love, I Fall In Love Too Easily, My Ideal, Summertime, och Body And Soul. Duke Ellingtons alter ego Billy Strayhorn skjuter till Chelsea Bridge, Lush Life och A Flower Is A Lovesome Thing. Mycket överraskande dyker Mario Lanzas örhänge Be My Love upp med Lennart Åberg och Gösta på tu man hand. Thelonius Monks Ugly Beauty måste även nämnas. Folkloristiska melodier finns med liksom fria improviserade stycken. Naturligtvis ingår också melodier  från Gösta.

/Göran Olson

2011-01-22
Klas Toresson
”Statement”
(Stockholm Jazz Records)
Saxofonisten Klas Toresson är en framtidsman. Uppvuxen i Sandviken sedan blev det jazzgymnasiet i Gävle. Därefter tog Kungliga Musikaliska Högskolan i Stockholm vid. Klas är en homogen rörblåsare med bred musikalitet som passar in i skiftande sammanhang. Från den äldre swingskolan,  storbandsmusik i fyrtiotalsstuk och i modernare former. Här spelar han melodier i ett välsnidat nutida idiom. En klar mognad märks i hans spel- fritt från klichéer och spektakulära ytligheter. Den  raka tonen har  auktoritet utan alltför påtagliga förebilder. Att Klas väntat så länge på att göra sin skivdebut i eget namn vittnar också om en konstnärlig medvetenhet. Detta i en tid då unga musiker rusar till en skivstudio så fort man lämnat en utbildningsplats. Det Klas presterar tål att återkomma till lång tid framöver.

Gruppens pianist Adam Forkelid är ett av de senaste årens stora fynd. Basisten Per-Ola Landin, även han har gått på jazzgymnasiet i Gävle, samt trumslagaren Gustav Nahlin skall berömmas för sina fullödiga insatser. I ”Hastings On Hudson” får gruppen ett speciellt sound genom harmonica-spelaren Mats Öberg.

/Göran Olsson

2010-12-20
Vocation
”A Swinging Christmas”
(Gason)
Sångruppen Vocation har spelat in en cd med temat svängig julmusik. Med välskrivna arrangemang och välstämd stämsången lockar de till ett avspänt och charmigt besök i tomtetid. Förre HI-Lo´s medlemmen och arrangören Gene Puerlings penna har kommit till användning i Silent Night. Även Örjan Fahlström och Helena Insulander har skjutit till arrangemang av klass. Vocations skönsjungande tjejer är Elenor Ågeryd, Helena Insulander och Josefin Siljeholm. Det manliga inslaget består av Rolf Pilotti, Jonas Åman och Johan Lundgren.

Så mycket ren jazz blir det inte men det har väl inte heller varit avsikten med tanke på melodivalet och årstiden. I gruppen som backar sångarna ingår rörblåsaren Klas Toresson som är en stor talang. Pianist är Martin Persson. Bas och trummor spelas av Marcus Linfeldt respektive Gustav Nahlin. När julen är över ser jag fram emot en skiva där Vocation håller sig till en ren jazzrepertoar. De behärskar även den avdelningen när så behövs.

/Göran Olson

För spisare som gillar melodiös jazz. Musiken är Cole Porters, 1891-1964. Han var en tungviktare bland den amerikanska sångbokens kompositörer. Drygt tusen melodier lämnade han efter sig och han skrev även texterna. Han hann också med att skriva musik till ett trettiotal musikaler och filmer.  Nu har ett gäng svenska elitmusiker samt sångerskan Vivian Buczek gjort en inventering i Porters enorma samling
Pianisten Jan Lundgren har arrangerat materialet. Med är också danske gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Bättre kan man inte en grupp komponeras. Exposén i evergreensrabatten inleds med Anything Goes för att följas upp av välkända och även mindre spelade melodier. Till den första kategorin kan What Is This Thing Called Love?, You´re The Top, It´s All Right With Me och I Concentrate On You räknas. At Long Last Love, Too Darn Hot och Down In The Depths Of The Ninetieth Floor tillhör inte de sönderspelades skara. Musikerna och Vivian Buczek gör verkligen heder åt Porters homogena  musik. Allt presenteras snyggt med respekt för originalet. I de improviserade utflykterna bjuder man på högklassiga solon på internationell toppnivå. Jans pianospel och Jacobs strängaspel är  rentutav lysande. Det är mogna toppmusiker som talar. Backenroths bas är en muskel som ger musiken kraft och spänst. Johan Löfcrantz Ramsays trumspel är bland det hörvärdaste vi har inom svensk jazz just nu och Vivian Buczek visar åter att hon är på väg att bli vår jazzsångerska nummer ett.

/Göran Olson

Håkan Broström Quartet Featuring Joey Calderazzo:
”Refraction”
With Daniel Fredriksson & Martin Sjöstedt
 (Art of Life Records)
Den här svensk-amerikanska kombinationen har all anledning att känna sig tillfreds med vad som hände en februaridag 2008. Nio melodier spelades in på en dag vilket med dagens måttstock är en mycket kort tid. Ett lysande resultat nåddes av aktörerna Håkan Brostöm alt-sopransax, Joey Calderazzo piano, Martin Sjöstedt bas och trumslagaren Daniel Fredriksson. Skivan är den intressantaste jag hört på länge med svenska musiker som här toppas med en internationell stjärna, Joey Calderazzo. På hans cv visas samarbeten med tungviktare som Michael Brecker, Brandford Marsalis, Jeff Tain Watts och Jerry Bergonz
Musiken är komponerad av Håkan, Calderazzo, och Martin. Håkan håller sig mest till sopransaxen där han visar ett imponerande spel med skärpa och en härlig attack. Altsaxen är virilt medryckande med ett personligt uttryck när den ger sig ut på flykt. Blues For McCoy och Catwalk är utmärkta exempel
Calderazzo ger skivan ett extra lyft. Han inspirerar omgivningen oavsett om han är solist eller inte. I stämningsfyllda See Saw exponerar han ett utsökt vackert spel. Där kan man också njuta av Martins och Daniels insatser. Och Håkan Broström känner vi ju också igen från bejublad konsert med Birdsongs våren 2011.

/Göran Olson